Hennes frispråkiga dikter bröt med alla litterära och sociala konventioner. Marjaneh Bakhtiari reflekterar över den iranska poeten och filmaren Forough Farrokhzads poesi, liv och död.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i januari 2018.
En skapande kvinna behöver inte bara ett eget rum. Hon behöver även möjligheten och friheten att lämna det rummet och komma tillbaka frivilligt och ostraffad. Annars är det inget rum, utan ett fängelse.
I århundraden har iranska kvinnor hållits inomhus av en rad olika ursäkter som: själviska, kulturella och religiösa. Det är bara de senaste 160 åren som kvinnor börjat förhandla om gamla gränsdragningar både innanför och utanför hemmet.
Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att komma
Farzaneh Milani, professor vid University of Virginia i Charlottesville, skriver i boken ”Words Not Swords” – Ord inte svärd – om iranska kvinnliga författare och friheten i att röra sig.
1977, när Milani själv var student och ville skriva om poeten Forough Farrokhzad hittade hon bara skvaller om poetens skandalösa frigjordhet. De analyser och den kritik som hon var ute efter fanns inte.
40 år senare ser det annorlunda ut bland annat tack vare Milani själv som i sin bok tittar på hur iranska kvinnors skrivande påverkats av att under så lång tid ha förvisats till hemmets privata sfär.
Milani skriver om klassiska persiska kärleksdramer och de knep manliga författare har använt för att skriva om kvinnliga protagonister. Hur träffas ens de älskande i en värld där kvinnans plats är i slutna rum och fri rörlighet en manlig angelägenhet? Ofta genom orden. De blir kära genom att få berättat för sig hur nån ser ut. Eller så får de en vision. Ser sin älskade först i en dröm, sen i verkligheten. Vinden blir en oslagbar budbärare. Den tar sig lätt förbi alla hinder och gränser ända in i de annars så förbjudna kvinnorummen.
Och vad som än händer under berättelsens gång, oavsett om kvinnorna varit motsträviga eller aktivt sökt sin kärlek, till och med lett arméer för att nå honom, så är slutet alltid lika ortodoxt. Hon är fortfarande mirakulöst nog oskuld, han är överlycklig att hon är det, de gifter sig och alla återgår till sina roller bakom stängda dörrar.
Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation.
Så ser det inte ut när Forough Farrokhzad skriver. Hennes första dikt ”Synden” handlar om en utomäktenskaplig kärleksaffär som hon inte ber om ursäkt för. ”Jag har syndat, en synd full av lust”, skriver hon 1954, 19 år gammal i ett land där man aldrig hört nåt liknande. Kärleksaffärer var inget nytt i den persiska lyriken. Men ett diktjag som är kvinna. En kvinna som varken är frustrerad eller ångerfull och som med ett enkelt rakt språk skriver om erotik och lust. Så öppet dessutom. Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att komma.
Farrokhzad objektifierar istället för att identifiera mannen. Älskaren. Han som dikten igenom förblir en fysisk varelse skapad för hennes begär. En älskarinna som pratar om synd men inte om botgörelse. Det var både nytt och, såklart, skandalöst. Hon bröt mot könsroller, sociala konventioner, den traditionella lyrikens språk, ramar och regler. Hon skrev historia och fördömdes. Det blev skilsmässa. Hon förlorade vårdnaden om sin treårige son i ett land där moderskap är ett privilegium, ingen rättighet.
Djupt deprimerad lämnade hon Iran. Under drygt ett år reste hon i Italien och Tyskland. Den geografiska distansen och det andrum den innebar från kritiken breddade hennes tankevärld medan det hemma tisslades och tasslades om vilka hedonistiska eskapader en ensam kvinna på resande fot kunde tänkas syssla med.
Ett år senare, 1956, publicerades Farrokhzads första diktsamling ”Fången”.
Hon var då 20 år gammal och rastlös. Dikterna, livet, kroppen måste hela tiden vara i rörelse. En stilla kropp är en död kropp. Att flyga med fåglarna och rusa mot solen, en nödvändighet. Det handlar om överlevnad. Hon skriver: ”Minns flykten/Fågeln är dödlig”.
Hon reser mycket. Slutar aldrig skriva poesi, men börjar även översätta tysk litteratur. Hon gör en internationellt prisad dokumentärfilm ”Huset är svart” om en spetälskekoloni och adopterar en son därifrån. Det är som om hon inte kan låta bli att bryta mot konventioner. Hon lär sig redigera. Skriver reseskildringar, nåt bara iranska män gjort före henne. Och hon går igenom depressioner och perioder av extas och livsbejakelse.
Hon skriver om kärlek, lust och rörelse. Om att sakna sin biologiske son. Om öppna fönster, vägar och hav. Och om hastighet. Det rörliga är det centrala i många av dikterna. Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation. Och det är mellan dessa tillstånd, mellan livsglädje och självmordstankar, vi ofta får syn på henne i dikterna. I extas, mani och flygning, och i sorg och fångenskap. Men de bipolära impulserna blir aldrig motpoler i dikterna. Istället drar hon in oss in en värld av både mörker och ljus men framför allt av överlappande skuggor. Flytande gränser. Rum utan väggar.
Farrokhzad skrev under 1950- och 1960-talen. En tid då Iran gick igenom ett traumatiskt skifte med konflikter mellan det traditionella och det moderna. Mellan män och kvinnor och den kris i könsrollerna det innebar. Och så förskjutningen av gränsen mellan det privata och det offentliga. Normer och tabun ifrågasattes. De två mest populära romanerna, Den blinda Ugglan och Prinsen handlar båda om män i kris och kvinnor som inte var som kvinnor brukade vara: stilla i ett hem. Fromma. Tysta och förföriska.
Det gick fort.
Otåligt ville shahen modernisera landet. Iran skulle slitas loss från allt det österländska och formas om efter väst. In med flickorna i skolan. Ut med dem i arbetslivet sen. Bygg nattklubbar istället för moskéer. Av med slöjan, på med minikjolen. Fort, fort, fort.
Milani beskriver hur landets slitningar speglas i Farrokhzads dikter. Av egen erfarenhet visste poeten hur lätt viljan till förnyelse kan väga mot gamla traditioner. Medan makthavarna gladde sig åt all framgång, skriver Farrokhzad om grannar som planterar maskingevär i sin trädgård. Om barnen i grannskapet som fyller sina ryggsäckar med små bomber. Detta, drygt 20 år innan revolutionen 1979, och kort innan sin egen död i en singelolycka där hon körde, som vanligt, alldeles för fort. Hon var då 32 år gammal och hade gett ut 4 diktsamlingar.
De moderna samhällen som hon besökt utomlands och som var ett drömmål för shahen hemma i Iran var inget som Farrokhzad hade bråttom till. Det var inte där friheten låg. Där såg hon istället människor som vandrar från ”exil till exil”.
Enda tillflykten, den enda plats där hon kunde hoppas och drömma, var i poesin. Den gav henne skydd, men också hjärtesorg. Hon kallar poesin för en blodtörstig gudinna när hon saknar sin son som allra mest: ”Annat än två tårfyllda ögon/ Vad har du gett mig?”
frågar hon.
Det kostar att vara en modern kvinna i ett konservativt land. Och för att vara den föregångare som Farrokhzad var, räcker det inte att ha talang. Då hade många fler kvinnor publicerats långt tidigare. Nej, det krävs en vilja, ett begär, så starkt att precis allt annat än ett liv tillägnat poesin blir ohållbart.
Hennes symboliska död; i fart och på väg, och det faktum att hon inte hann mogna vare sig som kvinna eller poet, har cementerat bilden av Farrokhzad som den eviga rebellen. Den rastlösa poeten har lika paradoxalt som typiskt nog förvandlats till en ikon. Fångad i beundrares bild av henne. Själv hade hon mer elastiska och gränslösa drömmar om framtiden. Hon såg den persiska lyriken som en trädgård där hon planterade sina bläckfläckiga fingrar. Där poet, läsare och språk sträcker sig mot solen, inte trots, utan tack vare varandra. Nåt som hon själv aldrig fick uppleva. Hon vars namn betyder evigt ljus.
Marjaneh Bakhtiari, författare
Litteratur
Farzaneh Milani: Words not swords – Iranian women writers and the freedom of movement. Syracuse University Press, 2011.
Forough Farrokhzad på svenska
Mitt hjärta sörjer gården. Översättning: Namdar Nasser, Anja Malmberg, Lisa Fernold. Lindelöws, 1996.
Bakom fönstret skälver natten. Översättning: Namdar Nasser. Modernista, 2021.
